Melanie Morell - livet, kärleken & familjen

Igår var vi på vårt ultraljud för bebisen i magen. Numera görs ultraljuden på sjukhuset, uppe på förlossningsavdelningen. Det var ett tag sedan vi var där, om man säger så. Jag minns hur vi gick den vägen med värkar, då Bellis ville komma ut för exakt 2 år och (från och med imorgon) 3 månader sedan. När vi kom upp och in till rummet, så fick jag lägga mig på sängen, dra ner byxorna och dra upp tröjan. Sedan smetade hon kall(!) smörja över hela magen och sedan satte hon igång med kika in. Jag hade förvarnat Zoran att jag kommer vara jättenervös, så vi höll varandra hårt i handen när hon satte igång. Men direkt såg vi bebisen och den rörde på sig. Allting såg så bra ut, sade hon direkt. Då kunde jag börja pusta ut. Därefter satt jag och Zoran med fokuserade blickar på Tv-skärmen. Vi fick en ordentlig genomgång om allt hon tittade på och vad det var hon mätte. Hon mätte lårbenet på bebisen, mätte huvudet och kroppen. Hon kikade på hjärtat, det slog fint och så visade hon kamrarna, magsäcken samt lillhjärnan! Så häftigt att man kan se allt detta.

För övrigt ser bebisen ut som en liten skelettalien, om man ska vara ärlig. Men det är den vackraste lilla skelettalien du någonsin sett och man vill ligga kvar och titta på den i flera timmar. Vi kunde se hur bebisen sparkade, men jag kände dock ingenting. Då förklarade barnmorskan att min moderkaka ligger i framkant, alltså framför bebisen. Då kan det vara att bebisen får sparka lite extra hårt för att jag ska känna det. Men moderkakan var högt upp, så den satt precis där den skulle. Om den skulle vara placerad långt ner, hade det kunnat ställa till det under förlossningen. Moderkakan får ju inte ligga framför bebisen när den vill ut. Men det var ingen fara för mig. Moderkakans placering kan ha med att göra varför jag inte känt de tidiga sparkarna. Alla sa att eftersom jag väntar andra barnet, så känner jag säkert sparkarna någon vecka tidigare. Det gjorde jag ju inte och jag blev rätt så hispig över det.
Hon sade också sedan att med hennes uträknigar utav de olika mått hon tog, så är BF-datumet den 26 juni, alltså 4 dagar senare än vad vi först trodde.

När vi låg där så sa jag till barnmorskan att om hon skulle råka se könet, så är vi nyfikna och vill ta reda på det. Man letar inte efter könet vanligtsvis på ultraljud, så jag ville bara säga ifrån så hon visste. Men hon tog sig faktiskt lite extra tid att leta upp någon bra vinkel för att se könet. Jättesnäll liten tanta! Så när alla mätningarna var klara, så satt vi jättespända för att höra vad hon hade att säga. För tro mig, det går inte att se någonting själv. Eller iallafall inte vi.

Så säger hon att hon inte har sett någonting hänga ut på hela tiden, alltså ingen snopp och sedan visade hon någonting som skulle förmodligen vara de 'tre strecken' som ska visa att det är en flicka. Så hennes gissning var att vi väntar en liten flicka, men hon sa samtidigt att vi inte ska vara helt säkra på det. Men hon tippade på en lillasyster till Belle iallfall.

Kan ni tänka er? Två flickor? Herregud, det känns så overkligt. Blev jättejätteglad naturligtvis! Men jag ska inte inreda babyhörna helt rosa. Med Belle sa barnmorskan att det var en tös, hon kunde se det så tydligt att det var inga tvivel. Men denna gången var det mer otydligt, så jag kommer ha med en uppsättning rosa kläder och en uppsättning blå till BB och vi ska ha ett flick- och ett pojknamn klara, ifall ifall.

Zoran som var så säker på att det skulle bli en kille, sa sedan när jag frågade hur det kändes, att han kommer få det tufft när de blir tonåringar :) Två tjejer att hålla koll på, det blir inte lätt för pappa Zoran ^^







Vackraste lilla alien någonsin :) ♥